Tillbaka
		Utskriftsversion

2002-01-07
Rapport  Utalarmering
		Inledning Räddningsverket har redovisat ett regeringsuppdrag i rapporten "Alarmering av statliga och kommunala räddningsorgan". I rapporten redovisas brister och förslag till åtgärder. Ett förhållande som påtalas är att nuvarande larmmottagningsutrustning på brand –och ambulansstationer bygger på gammal teknik. Detta medför att normal utalarmering tar onödigt lång tid. Med ny teknik skulle denna tid kunna förkortas väsentligt. I rapporten rekommenderas därför att Räddningsverket i samråd med Svenska Kommunförbundet och SOS Alarm AB tar initiativ till att erforderlig utveckling kommer till stånd. 1999-10-29 beslutades att tillsätta en arbetsgrupp med representanter för Räddningsverket, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och SOS Alarm AB. Gruppens sammansättning har varit Barbro Naroskyin, Landstingsförbundet, Urban Kjellberg, Kommunförbundet, Claes Melén, Per Palm och Nils-Erik Norin, SOS Alarm AB samt Hans Berged, Räddningsverket. Inriktningen för arbetsgruppen var att utarbeta funktionskrav för utalarmeringssystem och det är detta som redovisas i föreliggande rapport. Funktionskraven kan sedan ligga till grund för den tekniska utvecklingen av nya system. Räddningsverket har i meddelande 1987:1, "Alarmering av kommunal räddningstjänstpersonal", lämnat allmänna råd och kommentarer om krav på säkerhet vid alarmering av kommunal räddningstjänstpersonal. Utvecklingen har sedan detta meddelande gavs ut medfört att delar av innehållet inte längre är aktuellt och meddelandet bör därför upphävas. Larmskedet Larmskedet kan beskrivas som en följd av händelser enligt nedanstående skiss. Arbetsgruppens huvudinriktning har varit att bearbeta intervallen D och E med målet att tiderna i dessa ska bli så korta som möjligt. Intervallet A är svårt att påverka då aktörerna inte kan definieras. För att korta tiderna i intervallen B och C pågår arbete inom SOS Alarm AB. Tiden i C kan också avsevärt förkortas genom att införa s k förlarm, vilket innebär att resurser larmas innan man har fullständiga uppgifter om händelsen men ändå tillräcklig information för att kunna larma rätt basresurs.
			Någon teknisk specifikation tas inte fram i detta första skede. Detta bör arbetas fram av larm –och teknikleverantörer.I samband med detta bör utvecklingen i omvärlden studeras. Standarder och befintlig teknik bör användas så långt det är möjligt. Saknas standard bör möjligheterna att ta fram en sådan undersökas. Förslag till funktionskrav Tekniskt innebär utalarmeringen en överföring av information från larmcentral till ett hjälporgan som här har definierats som tre olika nivåer, station, enhet t ex fordon eller enskild resurs t ex en deltidsbrandman. (Bild 1). Larm bör kunna överföras som ljud, text och bilder,  t ex i GIS-miljö. Larmning av station/enhet/resurs ska kunna ske på två av varandra oberoende vägar. För fordon och enskild brandman innebär detta att radiomottagare/personsökare bör kunna nås på två olika vägar. Däremot torde det föra för långt att kräva vara att varje fordon/brandman ska ha dubblerad mottagningsutrustning. (Exempel i bild 2). Anslutning mellan larmcentral och station /enhet/resurs bör vara säkrad så att obehörig utalarmering inte sker. Den totala tiden för teknisk kontakt mellan larmcentral och larmad station/enhet/resurs och teknisk kvittens till larmoperatören att kontakt är etablerad och meddelandet nått fram bör inte överstiga 5 sekunder. För flerstationslarm bör man sträva efter lösningar som gör att denna tid inte utökas med mer än max 1 sekund per station/enhet/resurs. För larm om en och samma händelse bör upp till 30 olika enheter kunna hanteras inom ramen för detta krav. (Bild 3). Dessa tidskrav förutsätter digital förbindelse och meddelanden i digital form utan tal och utan fördröjande utrustning.
		Kvittensen till larmoperatören att larmet har nått fram till stationsutrustningen bör vara tekniskt övervakad. Den tekniska kvittensen hos larmoperatören bör vara visuell. Ljudsignaler med olika innebörd bör undvikas. Tydlighet kan också uppnås med visuell indikation för normal funktion och en komplettering ljudsignal för att indikera fel. Stationsutrustning bör förses med driftövervakning med larmfunktion kopplad till bemannad larmcentral och som indikerar fel på utrustningen. Strömförsörjningen för stationsutrustning bör anordnas så att det även vid strömavbrott finns avbrottsfri kraft i minst 24 timmar. Systemet för utalarmering bör medge en detaljerad uppföljning av kvalitén i verksamheten. Samtliga tider i larmskedet bör kontinuerligt kunna mätas och enkelt redovisas. Utförda uppgifter och eventuella avvikelser i jämförelse med t ex förekommande index eller larmplaner bör kontinuerligt mätas och redovisas på ett ändamålsenligt sätt. Alla avbrott och driftstörningar bör också redovisas och dokumenteras för att överskådligt kunna sammanställas och fortlöpande redovisas. Service och felavhjälpning bör ske inom godtagbar tid med hänsyn till krav på tillgänglighet och med beaktande av befintliga reservsystem. Avtal med serviceföretag kan tecknas som reglerar tider för inställelse, reparation mm. Möjligheterna till övervakning och support/felavhjälpning på distans bör också uppmärksammas. Tillgängligheten i utalarmeringssystemet bör kunna följas upp kontinuerligt. Kraven på nya system för utalarmering bör kunna tillämpas oberoende av vilken larmcentral som anlitas för larmhanteringen. Nya system bör också under en övergångsperiod kunna betjäna befintlig teknik hos hjälporgan. Nya system bör anpassas för att kunna användas även för annan informationshantering, t ex uppföljning och i stabsarbete och bör kunna ingå som en komponent i större system för informationshantering- och överföring. Utalarmeringsfunktionen måste dock kunna fungera fritt från övriga delar av systemet för att inte riskera att utalarmering försenas på grund av annan verksamhet i systemet. Gemensamma protokoll för utalarmering och övrig informationsöverföring bör eftersträvas. (Exempel i bild 4 och 5). Ägarförhållanden Vid upphandling av utalarmeringstjänster bör ägarförhållandena för olika delar av systemet uppmärksammas och olika alternativ bearbetas och utvärderas. I huvudsak finns tre olika alternativ. Det är mycket viktigt att avtal mellan hjälporgan och larmleverantör klart reglerar vilka ansvarsförhållanden som ska gälla.         Larmleverantören ansvarar för all utrustning inkl övervakning i systemet från larmcentral         t o m stations/mottagarutrustningen hos resp hjälporgan. I detta alternativ kan behovet av provlarm diskuteras.         Larmleverantören ansvarar för all utrustning fram t o m ett gränssnitt vid stations/mottagarutrustningen. Resp hjälporgan ansvarar för resterande         utrustning. Larmleverantören ansvarar för övervakning fram t o m gränssnittet.         Larmleverantören ansvarar för utrustningen fram t o m ett gränssnitt på larmcentralen. Resp hjälporgan ansvarar för resterande utrustning inkl         överföring och övervakning av denna. Nytt system – när? Att avveckla de gamla systemen för utalarmering och ersätta dem med nya kommer givetvis att ta tid. Utveckling av tekniska lösningar ska genomföras och det är också naturligtvis en fråga om kostnader. Om och när vi får ett nytt gemensamt radiosystem för "public safetysektorn" skulle tidpunkten för införande av detta kunna vara en lämplig tidpunkt även för implementering av nya utalarmeringssystem eftersom det rimligen bör finnas samordningsvinster att göra. Ett nytt gemensamt radiosystem tar dock ett antal år att bygga upp och under tiden bör möjligheterna till förbättringar av nuvarande system undersökas. Detta bör utföras av leverantörer av utlarmeringstjänster och utrustning.